Jag är sedan några år lycklig innehavare av en genbank med vad man kan kalla en helt ny grupp av pelargoner – de sk. Zonarticpelargonerna.
I den här artikeln berättar jag mer om dessa sällsamma och vackra plantor och historien om hur de kom i min ägo.
I den här artikeln berättar jag mer om dessa sällsamma och vackra plantor och historien om hur de kom i min ägo.
Zonarticpelargon 'Unicorn zonartic Sugar'
Jag glömmer inte första gången jag hörde talas om zonarticpelargoner. Det var någon gång kring 2002 då jag hamnade på en hemsida full med bilder på helt fantastiska pelargonblommor.
De liknande inte någon annan pelargon, eller ens någon annan blomma jag någonsin skådat dittills - och jag blev kär!
Nästa tanke var självklar: Hur ska jag få tag på dem?
Vid lite närmare efterforskning verkade det vara ett hopplöst projekt att komma över en sådan raritet. De fanns inte till salu någonstans och jag hittade inga kontaktuppgifter. Tanken att handgripligen leta upp förädlaren föll mig inte in då eftersom Australien kändes lite väl avlägset, och aldrig hade jag vågat drömma om vad som skulle hända fem år senare.
Vid lite närmare efterforskning verkade det vara ett hopplöst projekt att komma över en sådan raritet. De fanns inte till salu någonstans och jag hittade inga kontaktuppgifter. Tanken att handgripligen leta upp förädlaren föll mig inte in då eftersom Australien kändes lite väl avlägset, och aldrig hade jag vågat drömma om vad som skulle hända fem år senare.
Om förädlaren Cliff Blackman
Man blir lätt lite 'yrkesskadad' om man ska använda en snäll term. För mig är ju zonarticpelargonerna välkända, men jag märker när jag pratar med folk att de är långt ifrån allmänt kända. Därför är det väl på sin plats att berätta lite mer om dem:
Vad är zonarticpelargoner? Och vem är det som lyckats korsa fram dessa underbara sorter?
Förädlaren i fråga är Cliff Blackman från sydvästra Australien. Cliff är en man som helt klart älskar pelargoner och som har hållit på med förädling under många år. Långt innan han började intressera sig för vad som senare skulle kallas zonarticpelargoner korsade han bl.a. fram många vackra primärhybrider, zonaler, doftpelargoner och engelska pelargoner.
Drömmen om gulblommande zonalpelargoner har länge funnits hos många förädlare och när Cliff 1984 fick en gulblommande P. articulatum (#1571A från Stellenbosch) av Dr. Piet Vorster (författare till bl.a. Pelargoniums of Southern Africa) blev det startskottet för ett mycket framgångsrikt förädlingsarbete.
Under 1985 påbörjades korsningsarbetet, och P. articulatum korsades med zonalpelargoner och hybridhängpelargoner, eller snarare tvärtom eftersom han använde pollen från P. articulatum och befruktade zonalhybrider som han bedömde kunde bidra till ett lyckat resultat.
P. articulatum
1986 såddes de första fröerna från dessa korsningar och resultatet blev plantor med enkla, vita blommor med en svag röd rodnad på de övre kronbladen. Växtsättet var i sanning en korsning mellan föräldrarna med osymmetrisk form och ojämn förgrening. Men bara det faktum att korsningen resulterat i grobara fröer som gav nya plantor var en framgång i sig.
Kommande år fortsattes förädlingsarbetet genom att välja ut de bästa plantorna från årets resultat och korsa tillbaka med P. articulatum, samt korsa vidare med utvalda zonalhybrider för att förbättra växtsättet.
Redan följande år, 1987 lyckades han få fram flera hybrider med svagt gulfärgade blommor som ett resultat av detta. Dock blekande blommans färg relativt snabbt.
Redan följande år, 1987 lyckades han få fram flera hybrider med svagt gulfärgade blommor som ett resultat av detta. Dock blekande blommans färg relativt snabbt.
Med denna teknik har Cliff fortsatt sitt 'korsningståg' på väg mot den gulblommande pelargonen som under vägen även resulterat i många andra spännande former.
Några av de mest välkända pelargoner han använt i sitt arbete är hybridhängpelargonerna Millfield Gem och Achievement, samt Fiat Princess. Känner man till det kan man känna igen vissa egenskaper från dem hos många av de zonarticpelargoner vi ser idag. T.ex. de rödcerisea fläckarna från Achievement och de lätt fransiga, nejlikaktiga kronbladen från Fiat Princess.
Exempel flerfärgad, fransad blomma
Exempel på blomma med fläckar
Exempel på halvdubbla blommor
Exempel på trefärgad blomma med fransiga kronblad
Det stora genombrottet kom 1994 då den första plantan med halvdubbla, gula blommor slog ut. Den fick namnet 94171. En fantastiskt vacker planta, men Cliff var ändå inte riktigt nöjd. 94171 hade nästan 80% andel P. articulatum i generna vilket gav den ett oregelbundet växtsätt. Dock var detta ett stort steg mot det önskade slutresultatet.
Den första gula blomman
Det var också 1994 som namnet 'zonartic' myntades. Namnet är en sammanslagning av ZON från zonal och ARTIC från articulatum.
Något år tidigare, 1993 började många nya, spännande blomformer visa sig. Frösådderna visade upp två- och trefärgade blommor och själva blomman blev i många fall även större än tidigare.
Den här utvecklingen ledde till att Cliff vidgade sin målsättning till att även omfatta dessa nya spännande blomformer.
Den här utvecklingen ledde till att Cliff vidgade sin målsättning till att även omfatta dessa nya spännande blomformer.
Idag är de trefärgade blommorna föremål för Cliffs fortsatta utveckling där han strävar vidare för att förfina både blomma och växtsätt.
I ett mail från Cliff i oktober 2010 året skriver han själv att 'De trefärgade blommorna är verkligen 'top of the range' och det som gör det extra spännande för mig är att det inte finns två plantor som ger exakt samma resultat i någon generation.' I ett följande mail berättar han att det är dags att sätta igång årets korsningar och att hans målsättning i huvudsak är att jobba vidare med sorter som har dubbla och halvdubbla blommor i rött, orange och lavendel som han försöker utveckla till ett mer kompakt växtsätt, men att han även i fortsättningen är öppen för nya spännande former som dyker upp.
Alla uppgifter om korsningarna är mycket väl dokumenterat och man kan t.ex. lätt följa hur många procent P. articulatum som finns i var planta fördelat på de båda föräldrarna och sammanlagd procentandel. Jag har kopior på mycket av hans dokumentationsmaterial och jag kan säga att det är minst sagt imponerande. Självklart försöker jag följa i hans fotspår och dokumenterar mina egna resultat enligt samma modell.
Lara-hybrider och zonartics
Zonarticpelargoner börja nu successivt komma ut på marknaden och har t.o.m. blivit ett eget samlarområde. Ibland hör jag att man förväxlar Lara-hybrider, dvs. sorter som har namnet Lara som prefix för zonarticpelargoner. Lara är namnet på den ort där Cliff bodde tidigare och är det prefix som han använder när han namnger de sorter han korsar fram oavsett vilken typ av pelargon det är. Det finns t.ex Lara Oracle och Lara Embers som är primärhybrider, Lara Delight som är en zonal/hybridhäng och Lara Gamma som är en stjärnpelargon. Sedan har vi Lara Mandarin, Lara Susanne, Lara Peter som är några exempel på just zonarticpelargoner.
Alltså - prefixet Lara innebär inte att det är en zonarticpelargon. Det kan vara en zonarticpelargon, men det betyder att det är en sort som är utvecklad av Cliff Blackman.
Vad är en zonarticpelargon
Efter beskrivningen ovan hoppas jag de flesta förstår ungefär vad en zonarticpelargon är, men frågan är ändå relevant. Hur vet man att det är en zonarticpelargon? Jag ställde mig själv frågan och eftersom jag inte fick något svar vände jag mig till Cliff för besked. Nu när jag (och flera andra) fortsätter förädla med zonarticpelargoner som underlag kan man ju undra efter hur många generationers korsande man kan anse att en planta är att betrakta som en zonarticpelargon eller ej. Om man inte korsar tillbaka med P. articulatum, och inte korsar mellan zonarticpelargoner utvecklas ju nya former och andelen P. articulatum blir försvinnande liten till slut. Men är det procenten P. articulatum i generna som styr om det är just en zonarticpelargon eller inte? Jag kan konstatera att bland de fröer jag fick från Cliffs genbank varierar andelen P. articulatum mellan 45,64% och 79,69% (japp - koll på läget som sagt!) Finns det då någon minsta procent som är gränsen - eller?
Efter beskrivningen ovan hoppas jag de flesta förstår ungefär vad en zonarticpelargon är, men frågan är ändå relevant. Hur vet man att det är en zonarticpelargon? Jag ställde mig själv frågan och eftersom jag inte fick något svar vände jag mig till Cliff för besked. Nu när jag (och flera andra) fortsätter förädla med zonarticpelargoner som underlag kan man ju undra efter hur många generationers korsande man kan anse att en planta är att betrakta som en zonarticpelargon eller ej. Om man inte korsar tillbaka med P. articulatum, och inte korsar mellan zonarticpelargoner utvecklas ju nya former och andelen P. articulatum blir försvinnande liten till slut. Men är det procenten P. articulatum i generna som styr om det är just en zonarticpelargon eller inte? Jag kan konstatera att bland de fröer jag fick från Cliffs genbank varierar andelen P. articulatum mellan 45,64% och 79,69% (japp - koll på läget som sagt!) Finns det då någon minsta procent som är gränsen - eller?
Svaret finns inte än. Beskedet jag fick från Cliff är att han tillsammans med Stephen Pollard arbetar med att ta fram en definition som baserar sig på växtsätt och bladform bl.a. Resultatet har ännu inte publicerats.
Down under - mötet med Cliff
Som jag skrev i inledningen fanns det inga planer på att åka ner till Australien och försöka hämta hem några godingar, men ödet ville annorlunda. Den internationella pelargonkonferensen som skulle hållas i Scotland 2005 blev inställd och istället övertog Australien värdskapet och anordnade en konferens i Geelong utanför Melbourne i oktober 2006. Inte mycket att prata om. Jag måste dit!
Maken övertalades och vi bokade en 14 dagars resa med tid för en liten rundresa också.
När konferensprogrammet dök upp i brevlådan blev jag inte besviken: En tur till Cliff Blackman med visningar av hans växthus stod på programmet. Yes!
När konferensprogrammet dök upp i brevlådan blev jag inte besviken: En tur till Cliff Blackman med visningar av hans växthus stod på programmet. Yes!
I slutet av oktober var det alltså dags. Resan började bra med en försening av flyget till Melbourne. Det låter kanske konstigt, men jag menar bra. Tack vare det var vårt bokade hotellrum uptaget och vi blev uppgraderade till en värstingsvit med tre rum, spa och en fantastisk utsikt på näst högsta våningen på Langham Melbourne Hotel. Normalpris över 27000:-/natt.
Dagarna innan konferensen bilade vi längs den södra kusten på Great Ocean Road. En tur som var helt fantastisk. Vacker natur, mäktiga skogar, konstiga djur och fantastiska kustlandskap. På en av våra promenader påträffade jag en P. australe i det vilda - också en speciell upplevelse.
Konferensen
Konferensen ägde rum i ett hotell invid Geelong Botanical Garden. Där fanns otroligt mycket vackra växter och planteringar att se. Där fanns också ett fåtal växter att köpa för oss konferensdeltagare. Och det var nästan strid på kniven att få tag på de bästa godbitarna.
Bland deltagarna fanns många kända namn och det var mycket spännande att träffa dem och få höra berättas om deras arbete och erfarenheter.
Sista dagen var det utflyktsdags. Vi besökte en liten pelargonutställning som gjorts skolbarn, en vinodling, en park och så slutligen ett besök hos Cliff.
Sista dagen var det utflyktsdags. Vi besökte en liten pelargonutställning som gjorts skolbarn, en vinodling, en park och så slutligen ett besök hos Cliff.
Det är alltid lite konstigt när man föreställt sig hur något ska se ut och sedan se det i verkligheten, men egentligen borde jag veta bättre. Jag hade förställt mig minst ett ganska stort växthus, men som hos många av de allra duktigaste förädlare man hört talas om visar sig verkligenheten vara en annan. Så även nu. Cliffs fantastiska arbete fanns att skåda i två mindre växthus i hans trädgård. Men det var långt ifrån en besvikelse. De var fullkomligt överfulla med underbara, vackra zonarticpelargoner.
I Cliffs växthus
Vi sprang alla omkring som barn i en leksaksaffär ut och in mellan de två växthuset. även i trädgården växte en massa udda och vackra pelargoner. Jag fotade, och fotade och fotade. Man blev nästan snurrig av att skåda allt detta ljuvliga!
Mina egna första frösådder
Under resan hade jag lyckats få bra kontakt med Cliff och efteråt fortsatte vi att brevväxla via email. Följande vår fick jag ett kuvert med lite blandade fröer från hans plantor som jag sådde. Eller snarare 'kläckte'. Jag lärde mig nämligen en fantastiskt framgångsrik metod för att snabbt få igång pelargonfröer.
I slutet av mars året därpå slog den första blomman ut. Det var mäktigt! Denna följdes av fler och alla var de olika. Ingen gul dock, men persikofärgade och vita, flerfärgade och enfärgade, enkla och dubbla, med och utan fläckar.
I samma veva började jag experimentera lite med att korsa mellan olika zonarticpelargoner och tillbaka med P. articulatum.
Min första egna zonarticpelargon
Om genbanken
Cliff och jag fortsatte att hålla kontakt och jag uppdaterade honom löpande om resultatet från mina frösådder och nya korsningar. I slutet av 2008 hörde han av sig med lite frågor om klimatet i Sverige, hur jag övervintrade mina pelargoner mm. Det är klart han undrar tänkte jag. Vem i Australien vet något om svenskt klimat? Men den egentliga anledningen till hans nyfikenhet visade sig rätt snart.
I mellandagarna hörde han av sig igen med ett ganska långt mail adresserat till mig, Stephen Pollard i England och Sandy Connerley i Califonien. Han undrade om vi var intresserade av att ta emot varsin uppsättning av hans genbank!
Jag kommer så väl ihåg när jag öppnade och läste det mailet. Jag blev helt paff, reste mig upp och gick fram och åter. Vilken ära! Vilken fantastisk möjlighet!
Först ett dygn senare hade jag samlat mig tillräckligt för att författa ett svar - Ja tack!!!
Jag kommer så väl ihåg när jag öppnade och läste det mailet. Jag blev helt paff, reste mig upp och gick fram och åter. Vilken ära! Vilken fantastisk möjlighet!
Först ett dygn senare hade jag samlat mig tillräckligt för att författa ett svar - Ja tack!!!
En dryg månad senare dök en väl förpackad försändelse upp i brevlådan. Det var drygt 100 fröer. Väl dokumenterade enligt Cliffs standard och med uppgift om troligt resultat i en kolumn. Där stor Gul, Trefärgad, Tvåfärgad, etc.
Dag att så...
Det dröjde några månader innan jag hade möjlighet att börja kläcka dem och det var väldigt jobbigt. Inte tappa, inte tappa, inte mosa, inte skära för mycket... Snacka om att man kan psyka sig själv till att bli jättenervös.
Nu gällde det att vårda de små liven. För att göra ordentligt med plats gjorde jag mig av med flera hundra sorters pelargoner jag hade i växthuset. Det var bara att bita ihop. De flesta av dem går ju att skaffa igen om det kniper tänkte jag, men visst var det lite trist. Men allt för mina nya vänner!
Plantorna artade sig väl. Sommar blev till höst och en rysligt kall vinter tog vid. Jag satte in en extra värmare i växthuset på en egen säkring för att undvika överbelastning. Sömnen var usel eftersom jag vaknade till då och då för att gå upp och kolla att det inte blivit strömavbrott. Under värsta kylan var temperaturen nere i -5 grader i växthuset. Men som tur var är jag väldigt snål på att vattna så tack vare låg luftfuktighet klarade sig alla plantor. Men en pärs var det, och inget jag vill upprepa, så i år står hälften av plantorna i säkert förvar på en av våra svala, men frostfria glasverandor.
Våren kom och därmed ljuset. På grund av min rädsla för överbelastning av säkringarna hade jag varit mycket sparsam med växtbelysningen, men nu sträckte plantorna på sig och om man kikade noga kunde man se anlagen till kommande blomknoppar nere i de översta bladvecken. Detta var början på en fantastiskt spännande period. Kunde man kanske hoppas på något gult?
Och så en dag i början av april visar en av knopparna färg och den är klart gul. Jag ville nästan öppna den själv och kolla inuti knoppen vad som fanns där inne, men jag insåg snabbt att det var bara att vänta. Så blev det fullt upp att göra med trädgårdsmässa och jag hann inte stå och stirra på knopparna så mycket under en tid. Så, måndagen efter mässan när jag går in i växthuset så har den första knoppen slagit ut. Vilken underbar syn!
Den första gulblommande i genbanken
Vackra, gula blommor med aprikos ton mot mitten. Planta i sig själv kan man väl beskriva som att den har 'karaktär'. En lång, klen stam som växer i någon sorts sick-sack form. Få, zonalaktiga blad som sedan försvann när värmen kom på allvar. Men den blommade med otroligt många blommor trots sin nakenhet i övrigt.
Denna sällsamma växt var bara den första av en mängd vackra, speciella och ibland rätt udda blommor som under vår och försommar slog ut i mitt växthus.
Utställningen
I början av juni öppnade vi för utställning av genbankens plantor under två veckor och timingen var helt otrolig. över 60 av de totalt ca 100 genetiskt olika plantorna i genbanken stod i blom just under den perioden.
Intresset var stort och många förundrades av de utsökta blomformerna, de ovanliga färgställningarna och i vissa fall också över det något udda växtsätt som flera av dem visade upp.
I värme och kyla
Med högsommaren kom också värmen. I växthuset visade termometern på upp emot 40 grader trots skuggning, fläktar och alla dörrar och fönster öppna. Många av plantorna orkade inte blomma och gick mer eller mindre i vila.
När värmen så småningom avtog blev det fart på dem igen med viss blomning och en tillväxt som gav de flesta en mer kompakt form med många fina blad.
I skrivande stund är det mitt i vintern och ljuset börjar återvända. Plantorna i växthuset klarar både den relativt kyliga förvaringen mellan några minus till +10 eller mer som det lätt blir när solen tittar fram. De flesta är mycket frodiga och tack vare att jag vågar använda växtbelysningen betydligt mer i år så har det redan börjat knoppas och det känns som att det kan bli en ny underbar pelargonsäsong då förhoppningsvis de plantor som inte hann börja blomma förra året och mina egna korsningar bjuder på nya spännande överraskningar.
Växtsätt och egenskaper
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att beskriva det som idag benämns zonarticpelargoner på ett enkelt sätt. Anledningen är att de ser väldigt olika ut.
Hos vissa är växtsättet gängligt och oregelbundet, hos andra påminner det mer om det hos vanliga zonalpelargoner. Några har bara en kort stam som bladen växer ut ifrån som en kaskad, andra har en lång och spretig stam.
Vissa förgrenar sig bra utan toppning, medan andra envisas med att bara växa rakt upp (eller snarare rakt åt sidan eftersom de faller om de inte får stöd.)
Väldigt ofta är både blad- och blomstjälkar relativt långa, men 'normallånga' förekommer också.
Vissa förgrenar sig bra utan toppning, medan andra envisas med att bara växa rakt upp (eller snarare rakt åt sidan eftersom de faller om de inte får stöd.)
Väldigt ofta är både blad- och blomstjälkar relativt långa, men 'normallånga' förekommer också.
Bladen hos de flesta är relativt stora. I många fall kan man direkt se kombinationen av P. articulatum och zonalblad med en tydlig mörkgrön zon. Hos andra är bladen mindre och vissa har ingen zon alls.
Blommorna varierar i färg och form från vita, enkla blommor till trefärgade med fransiga kanter, eller kronblad med en fläck i kontrasterande färg. Allt ifrån ljusgult, knallgult, till orange, rött, cerise, rosa och alla blandningar däremellan förekommer.
Blommorna varierar i färg och form från vita, enkla blommor till trefärgade med fransiga kanter, eller kronblad med en fläck i kontrasterande färg. Allt ifrån ljusgult, knallgult, till orange, rött, cerise, rosa och alla blandningar däremellan förekommer.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att den gemensamma nämnaren för dessa pelargoner är det ofta annorlunda växtsättet och/eller blommans färg och form. Och det är det som gör dem så oemotståndliga, i varje fall för en pelargongalning som jag.
Trots alla dessa olikheter vet man att det är en zonarticpelargon när man ser den.
Skötselråd
Kortfattat kan man väl säga att de ska sköts som vanliga zonalpelargoner, dvs. sparsamt med vatten och relativt mycket näring.
Jag har själv ingen erfarenhet av att övervintra dem svalt utan ljus, men det är nog möjligt att de klarar det. Svalt och ljust fungerar definitivt jättebra. Varmt, i ett fönster utan tillskottsljus går säkert också bra även om de blir väldigt taniga då.
Jag har själv ingen erfarenhet av att övervintra dem svalt utan ljus, men det är nog möjligt att de klarar det. Svalt och ljust fungerar definitivt jättebra. Varmt, i ett fönster utan tillskottsljus går säkert också bra även om de blir väldigt taniga då.
Lucker jord, gärna med inblandning av perlite är en fördel. Hos de flesta, men inte alla, märks släktskapet med P. articulatum genom att de gärna tar lite paus om det blir för varmt. Då kan de tappa blad och tom se lite halvdöda ut, men så snart det blir lite svalare sätter de nya skott igen. Tänk då på att inte vattna för mycket och låt dem gärna stå lite skuggigt så återhämtar de sig fortare.
De flesta sorterna får en mycket finare form om de toppas då och då, men samtidigt kan det vara fint med det rankiga växtsättet som man får kompensera genom att ge plantan lite stöd.
De flesta sorterna får en mycket finare form om de toppas då och då, men samtidigt kan det vara fint med det rankiga växtsättet som man får kompensera genom att ge plantan lite stöd.
Tillgängliga sorter på marknaden
I dagsläget finns det inte så väldigt många zonarticpelargoner att välja bland. De som finns är främst de sorter som släppts i Australien och som hittat hit på olika vägar. Lara Mandarin, Lara Peter, Lara Susanne och Lara Welcome är några av dem.
Då och då hör jag talas om en sort som brukar kallas Lara zonartic eller liknande som jag gissar härrör från en tidig korsning eller är resultatet från en eller flera sådder av frön från tidiga hybrider. Den förekommer med en vit, enkel blomma och ibland en vit blomma med rosaröd rodnad på de övre kronbladen.
Flera av de sorter som finns i genbanken kommer successivt att finnas tillgängliga som sticklingar, men mängden är begränsad eftersom varje planta oftast ger relativt få sticklingar.
Fortsatta korsningsäventyr
Zonarticpelargonerna har gett mig en underbar genbank att ösa ur för kommande korsningsarbete. även om jag hållit på i dryga 5 år med hybridisering och fått många bra tips och knep från flera framgångsrika förädlare så finns det mycket att lära och naturen hjälper till att göra det extra intressant.
Min målsättning är att fortsätta Cliffs arbete och samtidigt försöka hitta ett nytt spår att jobba vidare på. Innan jag vet riktigt vilket (för det avgörs ju mycket av de kommande årens resultat) väntar säkert
många trevliga överraskningar och ett antal bakslag, men roligt är det.
Viss fakta har hämtats från Cliff Blackmans egen dokumentation över sitt arbete.
